För några år sedan var jag inne i en identitetskris kan jag väl kalla det. Jag visste inte vem jag var eller vem jag ville vara. Hade haft det tufft med mig själv under en lång tid. Depression och ångest tog upp en stor del. Mitt uppe i det här hittade jag någon. Kanske inte av riktig kärlek, men bara för att ha någon där. Den personen hade tidigare inte varit särskilt snäll mot mig, men nu var den det helt plötsligt. Åtminstone till en början. I samband med att jag började umgås med den personen så tappade jag väldigt mycket vänner, vänner som jag hade behövt ha kvar, men som helt enkelt inte orkade med att jag skulle dra ner dem i min skit. Vänner som förstod att jag grävde en stor grop åt mig själv. Vissa vänner försökte få mig att gräva igen gropen, men gav väl tillslut upp.. Medan andra bara drog sig undan. Just då var jag för osäker och dum för att förstå att det bästa hade varit att gräva igen den där gropen, ta mina vänner i handen och gå andra hållet. Tyvärr.

 

Jag tyckte mig se väldigt positiva saker hos den personen, men samtidigt fanns det väldigt mycket negativt där också. Det jag inte såg då var att det var fel för mig, jag borde ha sprungit därifrån. Men just då visste jag ju heller inte vad som var rätt, så hur skulle jag kunna säga till mig själv vad som var fel? Det fanns ju glada stunder, men oftast var det ledsna och arga stunder. Utan att jag tänkte på det så började jag plockas sönder bit för bit. Jag lät någon plocka sönder mig. Det märkte inte jag själv, men en nära vän gjorde det. "Jag mår bra, jag har det bra" ljög jag hela tiden både för henne och för mig själv. För det fanns ju bra stunder. Trots att dem dåliga blev allt fler och fler. Och jag mådde sämre och sämre. 

 

Jag kan inte säga att den personen är en dålig människa. För jag vet att den har ett gott hjärta där inne, som kanske sällan visas bara. Känslor, minnen och tankar som aldrig fått bearbetas och som har gjort personen till den den är. Just för att jag såg det där lilla goda i den personen, så blev det allt svårare för mig att ge mig därifrån även fast det hade varit det bästa för MIG. Personen var snäll, men kunde också vara väldigt dum mot mig. Men jag var fast, vågade och orkade inte ta mig någon annanstans. 

När jag ser tillbaka på den person jag var då, så vet jag ärligt talat inte vem den tjejen är. Hon är en helt annan person. Jag hade en vän som flera gånger bad mig att tänka på mig själv och vad som egentligen var bäst för mig och ingen annan. Att jag egentligen borde lämna den där personen. Men det fanns ingen som kunde få mig att göra något, allt var upp till mig själv. Det tog tid innan jag insåg att det faktiskt inte var bra för mig och att jag behövde göra något åt det. Att JAG förtjänade något bättre, något och någon som kunde få mig att må bra och känna mig bra. Det tog tid innan jag lyckades samla krafter och mod till att lämna den personen och gå vidare min egna väg. Detta sårade kanske den personen innerligt, eftersom jag på sätt och vis var väldigt bra för den. Men den var helt enkelt inte bra för mig. När jag ser tillbaka på det här idag vet jag att jag hamnade på botten, men kämpade mig upp till toppen. Jag lärde mig något. Jag blev plötsligt väldigt stark.

Idag vågar jag säga ifrån mer än vad jag vågade förr. Jag vågar säga vad jag tycker och tänker mer än vad jag vågade förr. Kanske har jag inte nått hela vägen ännu, men jag har kommit otroligt långt. Jag har plockat ihop alla bitar och byggt ihop mig själv igen. Jag har grävt igen den där gropen riktigt ordentligt för att veta att jag inte ska behöva hamna där igen. Idag kan jag faktiskt säga att jag är väldigt lycklig. Jag har otroligt fina vänner som bryr sig om mig, en del som funnits där från start och en del som kommit in på vägen. Jag har en fantastisk pojkvän som stöttar mig i med och motvind. Jag har en underbar familj och släkt som älskar mig och ger så mycket kärlek. Idag ser jag dessa saker och jag vet vad som är bra för mig. Jag vet vad som är rätt för mig och att jag faktiskt förtjänar att vara lycklig och må bra. Idag är jag jag.